Schumanns pianokonsert

Verkkommentarer

Louise Farrenc                   Symfoni nr 3 g-moll op 36

1804–1875                         Adagio – Allegro

                                           Adagio cantabile

                                           Scherzo. Vivace

                                           Finale. Allegro                   

Louise Farrenc skiljer sig från många andra kvinnliga tonsättare under 1800-talet. Flera av dem komponerade bara sporadiskt, ofta bara innan de gifte sig, och många skrev vad man lite nedlåtande kallat salongsmusik. Farrenc komponerade över femtio verk, av vilka inte mindre än ett 40-tal publicerades runt om i Europa, men hon slutade komponera när dottern Victorine dog i tuberkulos 1859.

Louise kunde röra sig fritt i de konstnärliga kretsarna i Paris eftersom hon hörde till en betydande konstnärssläkt som kunde räkna in åtskilliga framstående målare och skulptörer (med namnet Dumont). Hon började spela piano som sexåring, och visade en osedvanlig musikalisk begåvning. Hon gifte sig 1821 med flöjtisten Aristide Farrenc, och utsågs till professor i pianospel vid Pariskonservatoriet 1842, där hon stannade i 30 år. Komposition hade hon själv studerat vid Pariskonservatoriet för Beethovens vän, böhmaren Antonín Rejcha, och hon komponerade gärna i de större formerna, däribland två uvertyrer och tre symfonier.

”Den dag då det är möjligt att i Frankrike samla tio personer runt fyra blåsare för att framföra musik utan ord, då har man varit med om civilisationens mirakel. Det galliska folket – stolt, modigt, skrattande och bullrigt – var inte anpassat för den enkla förmågan att fatta en Beethovensymfoni”, menade en musikkritiker, samtida med Farrenc, och därför var symfonier av Mozart, Haydn och Beethoven praktiskt taget okända i Paris vid 1800-talets mitt. Man kan förstå vilket mod det krävdes för att en fransman (och dessutom en kvinna!), skulle skriva en symfoni (ja, tre!) och dessutom begära att de skulle spelas.

Louice Farrenc lyckades få sin tredje symfoni spelad i den finaste av Paris orkesterserier, den i Concerts du Conservatoire, och uruppförandet ägde rum den 22 april 1849 med Narcisse Girard som dirigent. Då hade symfonin trots allt legat färdig i två år. Det blev ingen stor succé, för oklokt nog spelade man också Beethovens femte symfoni vid samma konsert, och den stal det mesta av intresset. Inte desto mindre stannade symfonin i åtminstone den betydande kritikern Giacomellis minne, för 1852 skrev han: ”Det finns ingen musiker som inte kommer ihåg den symfoni som Madame Farrenc framförde vid konservatoriet, ett starkt och livfullt verk vars briljans i melodierna matchade variationerna i harmoniken.” Symfonin fortsatte att spelas, och återkom i Paris 1855, i Geneve 1859 och Bryssel 1863.

Madame Farrenc använde sig i detta verk av en något mindre orkester än i de föregående symfonierna och i de två uvertyrerna. Fler orkesterverk än så skrev hon inte, den ”ofullbordade” pianokonsert som hittades i hennes efterlämnade papper har visat sig var en avskrift av en pianokonsert av Hummel. Inget av hennes orkesterverk publicerades under hennes levnad.

Den tredje symfonin är inte lika mycket formad efter de klassiska mönstren, utan har fått en tidig romantisk touch från Beethoven och Weber. Den långsamma inledningen på första satsen har en oklar tonalitet, men etablerar sig i g-moll i det direkt följande allegrot. Oboen och flöjten har viktiga uppdrag, de olika melodierna kontrasterar fint med varandra. Den andra satsen är ett lyriskt andante, men tredje satsen är ett dansant scherzo. Finalen blir mer rastlös och dramatisk, men en blinkning till Schumann.

Robert Schumann               Pianokonsert a-moll op 54

1810–1856                         Allegro affetuoso

                                           Intermezzo: Andantino grazioso –

                                           Allegro vivace

Redan 1839 nämnde Robert Schumann i ett brev till sin älskade Clara ett verk han arbetade med: ”Min konsert är ett mellanting av symfoni, konsert och stor sonat. Jag förstår att jag inte kan skriva en konsert för virtuoserna: jag måste skapa något annat.” Men inte förrän 1841, när han varit gift med Clara ett år och använt hela det föregående året till att skriva en ofantlig massa sånger, satte han sig ner för att på allvar ta itu med sitt påbörjade verk för piano och orkester. Den här gången resulterade hans ansträngningar i en ensatsig Fantasi i a-moll, som uruppfördes 1841 utan större framgång.

Han hade väl på känn att stycket inte var färdigt, för sommaren 1845 återvände han till det genom att lägga till ett charmfullt Intermezzo och ett flödande Allegro vivace. Därmed var Schumanns pianokonsert, efter sex års arbete, äntligen fullbordad.

Paret Schumann hade denna sommar flyttat till Dresden och Clara skrev i dagboken: ”Robert har komponerat en underbar final till Fantasin i a-moll, så att det nu är en konsert, och jag ska spela den nästa vinter. Jag är mycket glad över det, för jag har alltid önskat mig ett stort bravurstycke av honom.” Men för det mesta är faktiskt solisten organiskt integrerad i helheten, och har getts vackra dialoger med de olika instrumentgrupperna. Man har beundrat Schumann för att han efter så många år på ett så stilistiskt säkert sätt knutit an till andan i första satsen. I andra satsens mitt leder solocellon ett förtroligt samtal (precis som i Claras egen pianokonsert!), som understryker känslan av kammarmusik – och mot satsens slut förbereder träblåsarna finalen, som följer utan paus. Temat bygger på första satsens melodier vilket ger hela verket en enhetlig stämning. Här får pianot till slut också blomma ut i strålande glädje och ljus.

Publiken var ändå inte riktigt nöjd. Man fann att konserten var alltför intim och personligt romantisk. Uruppförandet ägde rum i Dresden den 4 december och Clara spelade medan den gode vännen Ferdinand Hiller (till vilken konserten är dedicerad) dirigerade. Andra framförandet ägde rum ett drygt år senare, på nyårsdagen i Leipzigs Gewandhaus med Mendelssohn som dirigent. Även denna gång var mottagandet reserverat. Tonsättaren gjorde ytterligare några justeringar, men när konserten 1847 framfördes i Wien med tonsättaren själv som dirigent, nåddes bottennoteringen. Den fruktade kritikern Hanslick skrev: ”Intresset var matt, applåderna kyliga, och av allt att döma enbart riktade mot Clara. Pianokonserten vann endast ringa gillande.”

Men smaken var då annorlunda. Samtidens publik älskade ytligt glittrande virtuosstycken komponerade av Herz, Hünten, Kalkbrenner eller Thalberg. Och när historiens sorteringsprocess gjort sitt, har det visat sig att av alla dessa är det bara Schumann som överlevt. Med tiden började hans pianokonsert sitt exempellösa triumftåg över Europa. Den har blivit en av de mest spelade och är både pianisternas och publikens favorit.

Stig Jacobsson