Jupiter

Söndagssymfoni no 1

Jönköpings Sinfonietta öppnar säsongen med att sätta Mozart i fokus. Hans 41a och sista symfoni, ofta benämnd Jupiter, är kronan på verket i denna konsert som också bjuder på musik av Debussy och Ibert med Francisco López som flöjtsolist.

Konserten inleds med Jacques Iberts hyllningsverk till Mozart, beställt till minne av den store mästarens 200:e födelsedag. Även detta skulle visa sig bli ett sista orkesterverk av Ibert, som i musiken inspireras av Mozart men moderniserar med influenser från sitt 1900-tal. Vi får också höra Iberts intrikata flöjtkonsert, med solisten Francisco López vid flöjten.

Sedan spelas, den vid komponerandet blott 27-årige, Claude Debussy och hans Petit Suite. Den uppmärksamme kan höra influenser av såväl Saint-Saëns som Grieg. Musiken är ursprungligen skriven för dubbla pianon men spelas här i arrangemang för orkester.

Efter paus är det så dags. Jupiter. Wolfgang Amadeus Mozart lyckades sommaren 1788 med konststycket att under två månader komponera inte en, utan tre symfonier. Den sista av dessa, nr 41 som också kallas Jupiter, blev också den sista symfoni han någonsin skrev. Och kanske sparade han det bästa till sist. Det är storslaget, grandiost och sådär ljust som nästan bara tonarten C-dur kan vara.

Speltid 120 minuter inklusive paus

Konserten ges även 7 september i Gummifabriken, Värnamo

Introduktion 45 minuter före

Medverkande

Jönköpings Sinfonietta
Dirigent Christian von Gehren
Flöjtsolist Francisco López

Program

Jacques Ibert – Hommage a Mozart
Jacques Ibert – Flöjtkonsert
Claude Debussy – Petite suite
Wolfgang Amadeus Mozart – Symfoni nr 41 C-dur “Jupiter”

Verksamhetskommentarer

Läs mer

Jacques Ibert (1890 – 1962)

Hommage a Mozart

Flöjtkonsert

Allegro
Andante
Allegro scherzando

Jacques Ibert fick sina musikstudier avbrutna av mobiliseringen inför första världskriget, och han kom inte tillbaka till Pariskonservatoriet förrän han var 29 år gammal, men erhöll då snabbt det åtråvärda Rompriset, som Franska Akademin delade ut årligen till en ung lovande tonsättare. Under de tre år han tillbringade i Rom på Akademins bekostnad utvecklade han en stor produktivitet och fann sig så väl tillrätta att han 1937 fick tjänsten som direktör för Franska Akademiens institution Villa Medici i Rom.

Ibert komponerade ofta rytmisk och vital musik, och hans polytonala tonspråk fick en smakfull fransk kryddning. Hans musik kan vara både känslig och älskvärd, ofta med några humoristiska glimtar i ögonvrån, men den kan förvisso också gå på djupet, när så behövs. Idag tjusas man gärna av dess genomskinliga balans och klarhet. Han har med sina neoklassiskt diverterande och smått ironiska verk personifierat fransk esprit och spiritualitet.

Det var därför inte oväntat att det just var Ibert som sent under året 1956 fick Franska Radions beställning på ett verk som skulle högtidlighålla 200-årsminnet av Mozarts födelse. Han var känd för att älska Mozarts musik, och hade även komponerat solokadenser till dennes fagott- och klarinettkonserter. Resultatet av beställningen blev detta relativt korta rondo, orkestrerat för en orkester av Mozart-storlek, och genomsyrat av den lekfulla elegans som vi också kan hitta i Mozarts egna operauvertyrer. Men naturligtvis är detta inte en pastisch, tvärtom har Ibert gett musiken en tydlig 1900-talstouch, med harmoniska kryddor från vår egen tid. Hyllningen till Mozart han inte bli färdig under jubileumsåret, utan fick sin premiär året därpå, och dessvärre visade det sig att detta blev Iberts sista orkesterverk.

Den på sin tid kände och betydande franske flöjtisten Marcel Moyse uruppförde Iberts synnerligen svårspelade, men eleganta och färggranna flöjtkonserten i februari 1934 under en konsert i Pariskonservatoriets stora sal. Musiken är som alltid hos Ibert klassisk och kammarmusikalisk i strukturen. Första satsen är ett lyriskt och lättsamt Allegro. Andantet är varmt och sångbart, med en alltmer lidelsefull mellandel. Här finns också en ömsint duett för flöjt och soloviolin över en mjuk stråkmatta. Finalen är nästan en hel concertino i sig själv, med sina tre kontrasterande delar. Först livligt virtuos och dansant med flöjtarabesker, vilka överraskande leder över till en lyriskt pastellfärgad episod, och därpå en kort avslutande kadens.

Claude Debussy (1862 – 1918)

Petite Suite

En bateau . Andantino
Cortège. Moderato
Menuet. Moderato
Ballet. Allegro giusto

Som tjugosjuåring komponerade han 1889 den fyrasatsiga Petite Suite med en fingertoppskänslighet som kan jämföras med franska 1700-talscembalister som Couperin och Rameau. Men i det här verket blickar Debussy inte bara bakåt i historien, han har också lyssnat till samtida mästare som Camille Saint-Saëns och inte minst Edvard Grieg, och han blickar även framåt genom att i En bateu – I båten – skriva sitt kanske första verkligt typiskt impressionistiska stycke, både i stil och motiv är det nära besläktat med Claude Monets berömda målning ”Impression – soluppgång”, den målning som gav namn till hela impressionismen, och som visar några båtar i en hamn. Det var också det här året, 1889, som man höll en epokgörande världsutställning i Paris, där Debussy bland annat kunde höra javanesisk gamelanmusik, något som öppnade hans öron för nya skalor och klanger – och Picasso fascinerades av urfolkens masker. I Cortège målar Debussy upp en festlig procession, medan den ovanligt mogna och graciösa Menuetten är en mer hövisk dans, nästan som ackompanjerad av luta. Den lilla sviten slutar med balettmusik full av rörelse och med en fransk vals i bakgrunden.

Debussy skrev alltså den här musiken för dubbelpiano, men här gången får vi höra Petite Suite i orkesterkläder. Det är många av Debussys eleganta pianostycken som arrangerats för orkester, och den här gången är det en av hans många franska kollegor som svarat för uppgiften: Henri Büsser, som för övrigt uppnådde den aktningsvärda åldern 101 år, men mest spelat en roll i skymundan.

Wolfgang Amadeus Mozart (1756 – 1791)

Symfoni nr 41 C-dur (K551)

Allegro vivace
Andante cantabile
Menuetto: Allegretto
Finale: Molto allegro

Sommaren 1788 uppbådade Wolfgang Amadeus Mozart alla sina krafter för att under loppet av en dryg månad komponera sina tre sista symfonier: den leende nr 38 i Ess-dur (fullbordad den 26 juni), den tragiska nr 40 i g-moll (25 juli) och den grandiosa nr 41 i C-dur (10 augusti). Vilken makalös bedrift! Men varför komponerade han sedan inga fler symfonier, när han i alla fall hade drygt tre år kvar att leva? Han kunde ju arbeta snabbt, och visar här att han in i minsta detalj behärskade konsten. I dessa tre mästerverk hade han i själva verket nått längre än i något tidigare verk, längre än någon tidigare symfoni över huvud taget! Är det där skon klämmer? Kanske kände han att han gett sig ut på vägar som ledde längre än han kunde överblicka. Var han ute på svag is. Han levde trots allt under den klara och balanserade klassicismens tidevarv, då ”lidelser, hur häftiga de än må vara, aldrig får uttryckas så att de blir osmakliga, och musiken inte ens i de hemskaste situationer får såra örat, utan även då måste behaga, det vill säga alltid förbli musik” – i dessa symfonier står han redan på gränsen till något nytt. Han hade börjat knacka på dörren till romantiken, den period då känslorna började svalla.

Det verkar som om Mozart lyckades skriva av sig sina bekymmer med symfonin i g-moll (nr 40), för när han utan uppehåll kastade sig in i arbetet med nästa symfoni var hans tonspråk åter ljust och överväldigande. Han använde sig dessutom av den problemfriaste av alla tonarter, C-dur. Symfoni nr 41 har uppkallats efter den grekiska överguden Jupiter, ett ovanligt väl valt namn på en storslagen musik. Men det är oklart vem som hittade på namnet.

Första satsen är brett upplagd och majestätisk. Den långsamma andra satsen är däremot nästan genomskinlig och himmelskt vacker. Menuetten är en raffinerad kusin till Mozarts många tyska danser med inspiration i bondesamhällets musik. Finalen är ett oöverträffat mästerverk av kontrapunktisk skicklighet. Man har med all rätt här talat om andens seger över materien.

Stig Jacobsson