Barberaren i Sevilla
Trettondagskonserten är en tradition i Kulturhuset Spira. Denna säsong bjuder vi på Rossinis komiska operaklassiker. Sju sångsolister och Jönköpings Sinfonietta står för konsertversionen under ledning av chefsdirigent Christian von Gehren.
Barberaren i Sevilla är en lekfull opera där ung kärlek ställs mot gammal girighet, med galna intriger och förvecklingar som följd. Det lättsamma anslaget märks även i den melodiska, uppsluppna musiken som Rossini lär ha skrivit på rekordtid, inspirerad inte minst av sin stora förebild Mozart.
Medverkande
Regi Christopher Cowell
Jönköpings Sinfonietta
Dirigent Christian von Gehren
Kör Jönköpings Kammarkör
Sångsolister
Greve Almaviva – Matthew Newlin
Doktor Bartolo – Riccardo Novaro
Rosina – Gaia Petrone
Figaro – Quirijn de Lang
Basilio – John Sax
Berta – Rosie Aldridge
Ambrogio, Fiorello & Officeren – Zaza Gagua
Introduktion 45 minuter före
Verkskommentarer
Giacomo Rossini (1792-1868) - Barberaren i Sevilla
Redan 1785 hade den italienske operatonsättaren Giovanni Paisiello komponerat en synnerligen framgångsrik, populär och ofta spelad opera över Beaumarchais berömda komedi Barberaren i Sevilla, så det väckte allmän förvåning när den 23-årige Rossini i Rom 1816 presenterade en egen opera över samma tema.
Paisiello visste om detta och räknade med att den nya operan skulle göra fiasko. Men för säkerhets skull intogs salongen vid premiären den 20 februari av Paisiello-anhängare som från första stund buade så mycket de kunde. Men redan vid andra föreställningen hade anhängarna avlägsnat sig, och publiken kunde höra hur det verkligen lät, och succén var därmed ett faktum. Dessvärre, eller kanske som tur var, avled Paisiello bara ett par månader senare, så han slapp få veta att Rossinis barberare fullständigt skulle utkonkurrera sin kollega.
Rossini hade haft bråttom. Han skrev hela operan på elva dagar. Men drog sig inte för att låna sådant han redan skrivit, för risken var liten att någon skulle upptäcka det. Lite överraskande är det kanske ändå att till och med den älskade uvertyren redan använts till operorna Aureliano i Palmira 1813 och till Elisabetta, regina d’Inghilterra 1815. Men så var ju detta också en av de bästa uvertyrer han någonsin skulle skriva.
Att Barberaren fortsatt att roa genom århundradena beror naturligtvis på att Rossini var operabuffans största geni. Hans musik är lättsam, medryckande och rolig – och aldrig har väl hans idéer flödat så rikt som i denna opera.
AKT I. I första bilden befinner vi oss på en gata utanför doktor Bartolos hus i Sevilla där mörkret råder. Några musiker smyger omkring. ”Piano, pianissimo, smyg fram helt tyst…” Greve Almaviva ämnar sjunga en serenad för sin älskade Rosina: ”Leende dagen stiger, Aurora med Febus sig viger…” Men då ingen uppenbarar sig i fönstret, ger han musikerna en slant för besväret, och hör på avstånd barberaren Figaro komma trallande. ”Ge plats för faktotum, för hela stan. Ge plats.” Figaro är en allt i allo som gärna fixar det mesta, och greven ber honom ordna så att han kan komma in i Bartolos hus, där dennes myndling Rosina bor. Men Figaro är en hedersman, så först när greven berättar att Rosina än så länge bara känner honom som Lindoro, och att han vill vinna henne utan hjälp av sin titel, så lovar Figaro att hjälpa till. Han är ju den till åren komne Bartolos privata barberare.
Med hjälp av en penningpung är Figaro villig att genast skrida till verket. ”När till guldets klang jag lyssnar.” Han råder greven att klä ut sig till soldat, för att på så sätt kunna kräva inkvartering hos Bartolo. Alla är nöjda och om man vill Figaro något så finns han på sin rakstuga med prima pomada, löshår och lockar.
I andra bilden befinner vi oss inne i Bartolos hus. Rosina är ensam och förseglar ett brev hon just skrivit. Hon sjunger sin berömda cavatina ”Inom mig en röst jag hör, som mig glad och lycklig gör.” Hon älskar Lindoro, som ska få brevet. Hon är vänlig till sinnet ”Men om man retar mig, om man förtretar mig, liksom en orm jag stinga kan!”
Figaro kommer in, men strax efter kommer Bartolo, varför Figaro gömmer sig. Nu dyker även musikläraren Basilio upp, och han kan berätta för Bartolo att han hört rykten om att greve Almaviva setts i stan. Nu är goda råd dyra. Enda sättet att bli av med honom är att starta en förtalskampanj. ”Ja, förtalet är som en susning” men det kan sluta med en ylande storm. De drar sig undan för att konspirera, medan Figaro berättar för Rosina att Bartolo ämnar gifta sig med henne redan om några timmar.
Den misstänksamme Bartolo undrar var Figaro hade i huset att göra. Varför har Rosina bläck på fingrarna? Varför saknas ett skrivark? Varför är gåspennan nött? Han lyssnar inte till hennes undanflykter. ”En doktor med stor begåvning” lurar man inte så lätt. Nu ska hon låsas in!
Det bultas på dörren, och in kommer greven som spelar en berusad och bråkig soldat. Rosina undrar vad som pågår och greven viskar till henne att han är Lindoro. Bartolo märker att de viskar, och han hittar till slut skrivelsen som befriar honom från plikten att ge soldater husrum. Tjänsteflickan Marcellina förstår inget, och Basilio gnolar på en melodi. Bartolo vill köra iväg dem alla. Men istället kommer också Figaro, och när det på nytt bankar på dörren är det vaktpatrullen som undrar vad det är för bråk som pågår. Förvirringen är total. ”I mitt arma huvud hör jag” hundra smedjor.
AKT II utspelas i samma rum. Bartolo är nöjd med att han blivit av med soldaten. Det knackar på dörren och in kommer greven, den här gången utklädd till sånglärare, och i en duett ger han Bartolo komplimanger. Han förklarar att Basilio fått feber och skickat honom som vikarie. Bartolo är misstänksam och vill köra honom på dörren. Men sångläraren in spe avslöjar att greven (alltså han själv) älskar Rosina och visar honom ett brev som bevisar detta – och misstänksamheten vänds till vänskap.
Sånglektionen börjar och Rosina känner genast igen sin Lindoro. Rosina sjunger och Bartolo övervakar det hela. Figaro kommer och begär att få raka honom, fast det är fel dag. Genom list lyckas han stjäla dörrnyckeln från honom. Men så dyker den riktige sångläraren upp, och i en förvirrad kvintett lyckas man övertyga honom om att han lider av gula febern. ”Gå till vila, bäste herre”.
Figaro smetar in Bartolo i raklödder, men doktorn snappar upp ett och annat ord från de ungas samtal, och förstår att han är lurad. Figaro och greven flyr, och Rosina låser in sig i sitt rum. Marcelina klagar över att alla är som tokiga.
Bartolo ber Basilio att hämta en notarie, så att giftermålet genast kan äga rum. Bartolo visar Rosina brevet han snappade åt sig från greven, och det tycks ju visa att Lindoro bara går grevens ärenden. Hon känner sig förrådd och är beredd att ge Bartolo sin hand.
När greven och Figaro klättrar in i huset om natten, ber Rosina ”den förrädiske” Lindoro ge sig iväg. Men Lindoro ger sig nu till känna som greven. De sjunger en glad trio och Figaro är nöjd över att ännu en gång ha lyckats med sina intriger. Men vad är det för folk med lyktor nere på gatan? ”Lilla Gud, som hjälpt så mången, stå oss bi för sista gången!”
Någon tar bort stegen de ska rymma nedför. Basilio och en notarie kommer in. Notarien har med sig äktenskapskontrakt för Rosina med både greve Almaviva och doktor Bartolo. Med list har Figaro ordnat det förstnämnda och nu vigs greven med Rosina, sedan Basilio mutats.
Bartolo gör entré tillsammans med en domare och soldater. Lindoro ska gripas! Men när denne visar upp klara papper på att han är greve Almaviva och nu dessutom make till Rosina, går han fri. Bartolo har blivit överlistad och i kort final sjunger man kärlekens lov.
text Stig Jacobsson
