Skådespelarna: Höstens drama blir en vattendelare

I höst har de hittills spelat i skrattfesten Olga kastar lasso och smällkaramellen On the Town. Nu möts de i ett tyskt drama om ung bråd död och dess konsekvenser. Och ensemblen är taggad. ”Det är en otrolig lust och energi i hela föreställningen”, säger Hanna Schön.

”Fullt ställ från första replik”, ”oförutsägbart”, ”konstnärligt”, ”snyggt och bra!”. Så beskriver några av skådespelarna höstens högaktuella spetsproduktion i Kulturhuset Spira, Skandinavienpremiären av Den sista elden.

Föreställningen spelas i Kammaren med gradängen borttagen och rummet roterat, som det aldrig varit förut. På golvet står ett träd. Scenografin är avskalad, funktionell. Sängen är en, köksbordet ett, men de används av alla i olika historier. Rummet skapas till stor del av ljus och projektioner.

– Den är en härlig scenografi att vara i. Det är väldigt vackert, säger Hanna Schön

Hon är en av de åtta skådespelarna som är på scenen allihop - hela tiden. Hälften av dem tillhör Smålands musik och teaters fasta ensemble. När vi ses två veckor före premiär hyllar de samstämmigt gästande regissören Melanie Mederlind, som nu gör sin första uppsättning i huset.

– De föreställningar jag har sett av Melanie innan har varit bland det bästa jag sett. Det är väldigt coolt att hon är här, säger Kalle Malmberg.

Mederlind, som bland annat gjort hyllade ”Raseri” av Elfriede Jelinek på Borås stadsteater 2017, bjöds till Spira av teaterchefen Staffan Aspegren. Baserat på ensemblen valde hon sedan pjäsen av Dea Loher, som handlar om ett barns bortgång och hur samhället omkring det går vidare i tragedin. I Jönköping har hon nu skapat en 90 minuter lång, formstark, föreställning. Med en textmassa som rusar fram, parallellt med ett mycket fysiskt spel.

Sorg och skratt

Skiftet från att göra höstens två stora feelgoodföreställningar till samtida tyskt dramatik, är i sig inte så dramatiskt - för skådespelarna.  Arbetet är detsamma, menar de. Och Den sista elden är komisk ibland den också.

– Även om det är en tung ramhistoria upplever jag inte att den är tung att spela. Att man ska behöva ”grotta ner sig” i de här känslorna. Utan det handlar om människor som försöker hantera situationen. Visst, söka sin skuld eller inte skuld, och ”hur ska jag fortsätta mitt liv”. Det är något skört och vackert i det, men också lite roligt, säger Hanna.

Utan att vara en skrattfest kan förställningen locka till roade reflektioner.

– Man kan känna igen sig i människans försök att vara människa. På något sätt. Som farmodern till pojken, som har Alzheimers, och glömmer bort att han är död. Det är fruktansvärt sorgligt. Hon måste ständigt påminnas om att han gått bort, vilket är jättehemskt. Samtidigt finns det något i det som gör att man skrattar till. Men inte åt henne, säger Hanna.

Melanie Mederlind sätt att arbeta är helt osentimentalt, fortätter Kalle.

– Det finns inget geggigt i det. Och samtidigt som hon är kompromisslös med sin vision och vart vi är påväg är hon väldigt lyhörd. Hon har snappat upp alla våra idéer och gjort något med dem, säger Kalle.

Inget har lämnats åt slumpen. Bollen ligger så av ett skäl, stolen står så. Däremot är omständigheterna kring uppsättningen lite ad hoc. Repetitionerna ägde rum i våras för en planerad premiär – som fick skjutas upp. Nu har man fyra dagar på sig att tillsammans med regissören på plats hitta tillbaka till slutresultatet.

För att äntligen möta publiken i skarpt läge, 2 november.

– Det är lite speciellt, att börja repa på måndag och ha premiär på fredag, konstaterar Mathias Lithner.

– Man blir lite triggad av det också, säger Hanna.

Dessutom är det en otrolig lust och energi i hela föreställningen, menar hon. Och tempot högt.

– Fullt ställ från första repliken hela vägen till slutet, säger Kalle.

Men som publik måste du inte ”förstå varenda moment”, menar de. Historian vill bli berättad och alla kommer att få med sig helheten, både visuellt och storymässigt.  

Jönköping blir Berlin

Att det här är årets så kallade spets på Spira innebär att det är lite mer utmanande teater. Skådespelaren Petter Andersson menar att det är som att hamna i Berlin, äntligen.

– På åttiotalet åkte teaterintresserade till London för att uppleva det senaste inom scenkonsten. Idag åker nyfikna teater- och kulturentusiaster till Berlin av samma skäl. Det här är som att få erfara teaterBerlin en smula, säger Petter Andersson.

Melanie Mederlind är en garant för en autentisk upplevelse av modern tysk teater, menar han.

– För mig är tysk teater en blandning av installation och teater. Ett allkonstverk som förhåller sig till rummet. Det ställer också frågor till gamla sanningar när det gäller sceniska uttryck. Rått och vackert på samma gång, i samma bild.

I ensemblen tror de att föreställningen blir en vattendelare. Att Den sista elden kommer att kallas både det värsta och det bästa som spelats på kulturhuset.

– Man ska nog vara lite framåtlutad som publik. Faktiskt vilja ta sig an den här, säger Kalle.

– Det ska bli väldigt spännande att få höra vad folk tycker. Jag är inte säker på att jag hade älskat det alltså, säger Mathias Lithner.

– Det hade jag, säger Hanna. Jag skulle sjukt gärna gå och se den!

Redan på kollationeringen, när alla i uppsättningen sågs för första gången tillsammans, kände hon samma pepp.

– Det var så himla maffigt att sitta där och känna att ”Melanie lägger ribban så jävla högt för vad hon förväntar sig av oss”. Gillar man konst, gillar man text, språk och skådespeleri är det här en upplevelse, avslutar Hanna Schön.

Kalle Malmberg och Hanna Schön har älskat arbetet med regissören Melanie Mederlind. ”Att få jobba med Melanie har varit fantastiskt roligt. Vi kan verkligen stå för vad vi gör, det finns inga osäkra moment”, säger Hanna. Foto: Lars Kroon